Tillbakablick

Jag ska göra en tillbakablick idag. Jag har tänkt massor på förlossningen. Antagligen en inre terapi. Ibland kan jag få känslan av att jag vill uppleva den där fruktansvärda smärtan igen!

Min förlossning började med att vattnet gick dagen innanvid16.30. Vi var in på förlossningen på kvällen för att kolla, sen åkte vi hem. Sedan började värkarna vid 01 på natten. De kom ganska tätt och vi åkte in på förlossningen på morgonen vid 07-08. Vi blev inlagda. Ingenting hände, jag öppnade mig ingenting och inte ens livmodertappen utplånades. Efter några timmar så satte dom dit värkstimulerande dropp som skulle hjälpa till på traven. Det hände inte så mycket mer än att det gjorde tio tusen gånger ondare. När vi sen fick en ny barnmorska vid 14-tiden på eftermiddan så hände det desto mer. Hon var MYCKET mycket bättre än den första som mest var förvirrad. När hon kom på eftermiddan så sa hon så här: Den här bebisen vill jag se innan jag går hem ikväll! Ja Tack sa jag, det vill jag också! Jag tyckte det hade tagit jäkligt lång tid och det tyckte hon också så hon vred upp droppet ordentligt så det hände en hel del senare på eftermiddan. Jag hade så svinigt ont ett tag att jag inte ville ha barn mer. Jag ville bara dö och försvinna därifrån. De gav mig sterila kvaddlar som gjorde ännu mer svinont. Det var nog det värsta på hela förlossningen. Jag råder ALLA kommande mammor att ALDRIG ta det!!!! Fy f-n.

I alla fall så öppnade jag mig faktiskt en hel del. Det gick väldigt snabbt. Jag öppnade mig från 5 cm till 8 cm på en timme. Vid 8 cm öppen så fick jag epidural. Det var väldigt bra. Jag fick vila mellan värkarna och det onda försvann. Annars hade risken varit att jag inte orkat igenom hela förlossningen och jag ville absolut INTE ha något snitt! Snipp snapp så var huvuvdet nere och det var dags att krysta. 40 minuter senare föddes världens finaste kille. Han vägde 3220 gr och var 52 cm lång. Krystningen var det absolut lättaste. Kanske var det bedövningen som satt i, jag vet inte, men jag tyckte inte att det gjorde särskilt ont. Det där är ju olika för alla. Hela förlossningen tog ca 18 timmar.

Efter detta så sa både jag och Pär att det här gör vi aldrig om. Det blir inga fler barn, punkt! Och det har vi nog tyckt ganska länge. Nu vet jag inte längre. Det är väl så det ska vara att man ska glömma efter ett tag för annars skulle ju ingen skaffa fler än ett barn. Visst skulle det vara roligt med fler barn men det är inget måste faktiskt. Och jag vill inte vara gravid, det var bara 9 månaders pina. Vi tänker inte på fler barn NU utan det ligger i sådana fall längre fram i framtiden. Men just den där känslan att ha så där jäkla ont, varför kan jag vilja uppleva den igen??? Kanske för att jag håller på att glömma HUR ont det faktiskt gjorde. Men jag ser bilderna framför mig så de har inte suddats ut. Efter förlossningen kunde jag inte gå pga att jag hade så ont i bäckenet. Det gick inte över riktigt förräns efter 3-4 månader.

Ja det var en liten tillbakablick. Jag ska försöka göra det till en serie på bloggen och komma med fler tillbakablickar framöver.